Menu
”UP TO 90" ÄR ETT IRLÄNDSKT UTTRYCK SOM grovt KAN ÖVERSÄTTAS SOM "VÄLDIGT UPPTAGEN", EN FRAS SOM NÄRMAST FÖRFÖLJT MIG DE SENASTE ÅREN. På STUDENTEN BLEV JAG UTNÄMND TILL "KLASSENS BUSY WOMAN" OCH JAG FÅR OFTA HÖRA FRÅN VÄNNER OCH FAMILJ ATT jag BORDE TA MIG MER TID TILL ATT BARA SLAPPNA AV. Jag hoppas att den här bloggen kan bli EN PLATS DÄR JAG kan göra just det – STANNA UPP, KÄNNA EFTER OCH REFLEKTERA. SOM EN LITEN DAGBOK HELT ENKELT. KUL OM DU VILL HÄNGA MED!
|
Livet är så fint i hur slumpen leder en till nya människor som sen kommer att bli ens vänner (eller bekanta).
Student union skulle dela ut gratis kaffe en dag på campus och trotts att jag inte hade några föreläsningar den dagen så tog jag mig dit (som den kaffeälskande snåljop jag är). Först i kön (såklart) träffade jag Ariana (bilden längst till höger med ”earth sucks”-tröjan). Varje torsdag ses vi och bakar något, Thursdays are for baking!❤️! Stephen (vit skjorta på bilden längst ner) är min bff i skolan, han tog sabbatsår för att spela professionell cricket så han var lika ensam som jag på de första föreläsningarna. Han har lärt mig att Lyons tea är det godaste som finns och att man inte dricker Guinness utan att split the G! Peer, Nina och Alexia (Peer i mitten av mittenbilden) är tyskarna jag bor med! Supergulliga men ordningssamma och studerar mycket mer än jag tänkt göra det här halvåret. Bästa roomiesarna!
0 Comments
Ni vet när man inte hittar ett ord eller namn men så hemskt gärna vill svara snabbt på en kommentar någon precis sa men så ligger det bara där på tungan och lurar liksom bara precis bortom räckhåll, som en sån där nioåring som räcker fingret till dig bakom ryggen på sina föräldrar, och det räcker att några sekunder går sen är stunden förbi och timingen blir helt fel och även om man skulle komma på det till slut så skulle det inte spela någon roll för det skulle ändå inte vara kul/relevant/intressant längre eller så skulle den andra personen inte tro på det du säger eftersom det tog för lång tid för dig att fantisera fram det. Ni vet den känslan? Så är det att prata ett annat språk med folk som har det språket som modersmål.
Jag kom hit med förhoppningen om att lära känna irländare och inte bara hänga med utbytesstudenter men det är ofta både svårt och frustrerande just på grund av språket. I konversationer med andra icke-modersmåliga-i-engelska personer så är det liksom outtalat att båda parter förstår att "såhär dumma låter vi inte egentligen". All språklig prestige försvinner. Men när jag pratar med irländare kan jag känna en slags skam över att jag uttrycker mig klumpigt. Skämmas för min engelska. För då känns det plötsligt som att den här outtalade regeln inte finns och att de tror att jag är så dum som jag faktiskt låter ibland. Hej!! Ledsen för dålig uppdatering men en weekendresa med Danne till Rom och kaos med kurser har kommit emellan. Imorgon kommer en uppdatering! Sålänge kommer lite bilder från college- & korrelivet. Måste nämligen skynda iväg på en födelsedagsmiddag nu!! Puss
I lördags åkte Adam, Jossan och jag till Howth, en liten halvö precis utanför Dublins kust. Branta klipphällar, hemliga laguner och ett hav som blev ett med himlen. Får jag någonsin lyxen att kunna välja fritt var jag vill bo hade jag nog valt precis där, i den lilla stugan som låg längst ut på en ensam klippa med inget förutom havet som granne. WOW vad vackert det var. Hajken längs med klippkanten tog inte mer än 1-2 timmar och i Howth fanns mysiga (turistiga) affärer och massvis med fiskerestauranger. Dit vill* jag åka igen.
*vill = ska, helst med dig Puss!! Nu börjar saker falla på plats!! Jag har cykel, mat, fixat mitt rum, vi har städschema i korreköket, "nollningen" har börjat, jag har fått mitt schema, ni fattar. Igår gick jag och Jossan därför den långa promenaden på 1,5h in till stadskärnan, mötte upp Adam och gick runt. Supermysiga tegelbyggnader, gröna parker, coola barer, glada människor, allt kändes bra och rätt. Men det känns också konstigt att vara utomlands "helt själv" eftersom det faktiskt inte stört mig så mycket som det gjorde när jag var i USA? Kanske är det för att jag bor med andra utbytesstudenter och för att Jossan och Adam också är här. Eller för att jag bara vant mig vid att gilla att umgås med mig själv? Skolan började idag med en "nollning" online och kurserna på plats drar igång nästa vecka. Ni vet nog inte vad ordet stelt betyder om ni inte varit i ett Zoom-rum med 300 utbytesstudenter samtidigt. Skämt åsido, längtar till att gå i skolan på plats nästa vecka. Puss!!
Första dagen
Avfärd 05.00 hemifrån och framme på Arlanda vid 05.50. Åt frukost i bilen och vinkade av mamma och pappa. Overklig känsla i hela kroppen!! Nu skulle jag inte bara åka utomlands för första gången på 2 år utan även flytta utomlands?? Mötte upp Jossan vid vår gate. Vi hamnade långt ifrån varandra på planet så jag satt ömsom och sov och ömsom och läste ett litet liv under hela resan och 2,5h gick fort. Väl framme i Dublin blev vi på flygplatsen välkomnade av supertrevliga irländare som satte oss (och alla andra internationella utbytesstudenter som kommer till Irland under pandemin) på rätt buss som skulle ta oss till våra boenden. Riktigt curlat, riktigt lyxigt! Vi fick vänta ungefär en timme innan bussen skulle avgå så vi passade på att äta Pesto-Mozzarella-mackor och andas ut. Första stoppet blev mitt boende, Shanowen Square, där jag var den enda på bussen som skulle av. Köade till receptionen för att hämta ut mina nycklar. Hela kön bestod av studenter utan packning som väntade snällt med minst en förälder bredvid sig. Mitt i det kom jag med tre megaväskor som jag knappt kunde släpa fram själv och kände mig lite som ett fån. Men det var också en del av mig som kände att jag var ganska självständig och cool vilket vägde upp. Väl på mitt rum spenderade jag någon timme på att packa upp och köra EXTREME MAKEOVER – DORM-ROOM EDITION (före- och eftervideo utlovas) innan jag, helt utslagen, la mig på min säng. Vid 16 drog jag mig upp från sängen och ner för gatan till Omni Shoppingcenter som bara ligger 15min promenad bort. Jag köpte mat och förnödenheter och ett pennställ. På kvällen mötte jag upp Jossan och Adam. Det blev en rejäl promenad för mig, 45 minuter one-way. Restaurangen vi tänkt gå på var fullbokad så vi hamnade på en lokal pub istället, tog en "pint" var och käkade middag. Jag drack den irländska cidern Bulmers och gillade den, den var inte alls lika söt som svensk cider så det blev lättare att dricka mer av den utan att den kändes sliskig! Men tyvärr var eftersmaken lite "vattnig". Jaja, jag kommer välja den framför öl fler gånger iallafall. I slutet av middagen kom en irländsk man fram till vårt bord och började snacka, väldigt trevligt och väldigt osvenskt. Sedan kom ett band och körde livemusik och då drog en annan irländare ut Jossan och sedan alla oss på dansgolvet. Har nog aldrig känt mig så stel i höfterna som på det dansgolvet men herregud var kul det var. Att dessutom hela baren fått nys om att vi var svenskar och en söt irländsk tjej inte kunde sluta säga "You're BEAUUUTIFUL" till mig och Jossan var jättegulligt. Vi stack verkligen ut på den lokala puben. Slutsatsen för dagen: att dansa med stupfulla irländare till livemusik jag aldrig hört förr är något jag vill göra igen. Vilket välkomnande!!! |